Twin Peaks är tillbaka!

Japp, det är verkligen sant – för bara någon månad sedan dundrade en helt ny säsong av den klassiska och ikoniska tv-serien Twin Peaks in. Det här var ju min absoluta favoritserie i tonåren, så när jag fick nyheterna om att David Lynch och Mark frost (som tillsammans skapade serien för alla dessa år sedan) skulle göra en ny säsong blev jag förstås helt utom mig av lycka. När jag dessutom fick reda på att i stort sett hela original-casten skulle vara med kändes det nästan för bra för att vara sant. Och nu är den här!

Så, igår fick jag äntligen både tid och ro att sätta mig med det första avsnittet, som är ett dubbelavsnitt, och det var verkligen en resa kan jag säga. Jag måste säga att jag var ganska orolig över hur det hela skulle bli, och det är nog egentligen därför jag väntat ett litet tag med att titta. David Lynch har ju på senare år helt lämnat narrativt berättande bakom sig, så det fanns helt klart anledning att tro att detta skulle bli väldigt experimentellt. Och ja, även om det är svårt att avgöra efter endast ett avsnitt, så besannades väl delvis mina farhågor.

Det finns helt klart stora kvaliteter och stunder av briljans, och vissa ögonblick är nostalgin så stark att den nästan känns overklig, men överlag är det första avsnittet faktiskt lite för urspårat för min smak. Det gamla Twin Peaks byggde upp de övernaturliga elementen allt eftersom, och vi började sakta men säkert sugas in i Lynchs alternativa universum. Den här gången kastas vi in med huvudet före, och frågan är om det kastet är aningen för snävt för att den breda massan ska vilja fortsätta titta. Jag själv kommer givetvis göra det, men det är inte utan oro för att det här faktiskt inte kommer att vara så bra som det skulle kunna vara.